21år och utbränd???
Humm... ja de kilngar inget vidare asså, å än så länge är de väll inte så, men känns som att de bara är en tids fråga...
Denna månaden så jobba ja 243,5 timmar... å för att kunna göra de har ja gått med stöd korsett och tryckt i mig ca 4200mg ipren och alvedon om dagen...de motsvarar ca 10,5 vanliga ipren.. Tror inte de är helt bra för levern asså... Å ändå så har ja ofta så ont att ja knappt kan stå upp och halvt om halvt ramlar ihop på jobbet. Inte helt enligt mallen så att säga...
Så nu har min pappa bett mig att sluta jobba och börja plugga i stället. När föräldrarna som vanligtvis söttar en å säger "jo men de är klart att du klarar de!" börjar bli oroliga å ber mig sluta med de ja älskar för att de inte funkar. Då är det dags att börja tänka om.
Så som det ser ut nu så ska ja försöka börja plugga till hösten. Å då blir de nog till hemkunskapslärare först å främst! Å sen får ja se om ja kanske vill bil lärare i gymnasiet. Men ja ser de mer som en utmaning att få jobba i en högstadieskola och få kidsen att vilja laga mat. Att väcka ett intresse! För de tror ja min kropp skulle klara av och ja får fortsätta med de ja älskar!...fast kanske inte på samma sätt... inte just nu i alla fall =(
Blir lite ledsen av att tänka på det. Men ibland måste man kanske se sig själv besegrad för tillfället och försöka göra de bästa av situationen.
Ja vill inte bli 22 år och långtids sjukskriven.
Ibland måste man lägga drömmen på hyllan... =(
Vad du är klok min vän, och din pappa med =)
Du kommer att göra succé i skolan och kidsen kommer att älska dig. Det kommer att bli tokbra.
Saknar dig tjejen.