Mitt så kallade liv!

Visste inte att livet ibland kunder vara så oberäkneligt. för 5 månader sedan var mitt liv på topp! inget kunder bli bättre och jag älskade varenda dag! Det var dags att ta studenten och börja vuxen livet. Hade hela sommaren framför mig med inget planerat förutom Jonas. Honom ville jag vara med helst hela tiden och inte missa en sekund med honom. Sedan skulle jag ju till USA till hösten och allt kändes underbart och allt skulle bli så bra!

Men det blev inte som jag hade hoppats på. Det blev inte den bästa sommaren i mitt liv. Det blev i stället den värsta. Några dagar efter studenten åkte jag upp till Strömstad för att börja jobba. Jobba lite innan alla andra var lediga var planen. När jag varit där uppe inte alls länge får jag panikångest inför USA resan. Jag orkade inte med att vara hemifrån så länge. Kände att pressen var för stor. Bröt ihop och sa att ja inte kunde åka. Jobbade på fram till midsommar. Dag som natt jag jobbade hela tiden för att få tiden att gå.

Mamma och min lilla syster kom upp några dagar före midsommar. Då berättar min mamma att hon och pappa ska skiljas. Kändes som att det inte var så överraskande och ja höll mig samman någorlunda mycket liver situationen för min lilla systers skull. Ville inte att hon skulle få det så jobbigt, ville vara stark för henne.

Så länge jag stannade kvar uppe i Strömstad så var det inte så farligt för det med mamma och pappa det hände hemma i Floda. och där var inte jag. det var så lätt att bra koppla bort det. Jobbade ännu mera för att få tankarna på annat håll och inte behöva oroa mig... Gick la som det gick med den saken. många tårfyllda nätter.

Träffade Jonas så ofta jag kunde men han jobbade hela veckorna och på helgerna var det inte alltid han hade tid. Men jag försökte träffa honom så mycket som möjlig och åkte mycket tåg fram och tillbaka mellan Göteborg och strömstad för hans skull. Vid slutet av sommaren när jag var på väg hem igen lite oftare och mer och mer börja förstå att mamma faktiskt hade flyttat. Då blev det jobbigare igen. Inka våran hund hade också blivit sjukare. Hon har varit sjuk sedan hon var liten. en hudsjukdom. hon fick utslag och eksem men det brukade gå över med medicin. Det fungerade inte längre och hon blev deprimerad när mamma och pappa flyttade isär. Hon saknade familjen. Mamma sa att om hon inte snart blev bättre så skulle hon vara tvungen att avliva henne. Och så blev det. Inka dog. Det var en onsdag.

Jag fick veta det på fredagen när jag var uppe på Rossö. Då sprack det för mig totalt. med allt som hänt i sommar så orkade jag lixom inte. Ville bara hem till Jonas hem till honom och få tröst. Den helgen sov jag mig igenom. Det var kräftskiva och alla var glada och hej å hå men ja ville bara sova. Inte äta eller drick bara så sova bort tiden. Sova bort tiden till Jonas. Fick äntligen åka hem till honom så söndag eftermiddag. Var ganska så ledsen när jag kom hem till honom och ville bara vara där och ta det lugnt. Han som nu var det ända fasta i mitt liv. Han var lixom min orsak att leva. Det var i alla fall så jag kände då. Var knappt där i en timma innan han säger att han vill göra slut.

Har aldrig förr mått så dåligt. Blev raka vägen hem till Madde som fick lyssna och lyssna. ja grät och grät och tårarna ville inte sluta komma. Hela min värld hade just rasat. Vad skulle jag nu göra? Alla mina planer och hela mitt liv hade dragits undan under fötterna på mig. Det kändes bara som jag föll ja började fall vid midsommar och jag hade nu nått botten. Det är en sorg som jag inte skulle önska min värsta fiende.

Var som borta i en vecka. Mina vänner försökte få med mig på olika saker hela tiden och hålla mig sysselsatt men jag mådde bara dåligt. när det gått nästan en och en halv vecka så åka jag med min stora syster till Tunisien i en vecka! Det var så skönt. jag kunde koppla bort allt och slippa tänkta på det på en hel vecka. Det var den bästa veckan på länge.

När jag väl kom hem igen så ville jag fort, fort bort från Göteborg och Floda där allt hade hänt. Jag åkte till Strömstad. Min borg! Här kunde jag jobba bort all tid och inte känna pressen från massa folk och inte behöva tänka på allt som hänt.

Det har gått ganska så bra. jag jobbar konstant och det håller mig sysselsatt. Vissa dagar är värre än andra då jag bara vill lägga mig ner och gråta men jag står upp och fortsätter med mitt liv. Och hoppas på att det bara blir bättre nu. Jag ser min tid i Strömstad som en uppbyggnads tid. Nu har jag tid att reparera mig själv och bygga upp mitt liv igen. Men om två månader är det dags att åka hem igen. Då är jobbet här slut och jag måste ta tag i verkligheten. Men jag tror att det kommer gå bra. Jag vänjer mig varje dag lite mer och mer vid hur allt är nu. Och jag vet att det kan bara bli bättre! Jag har varit på botten och vill inte tillbaka dit. Det kommer jag göra allt för att slippa.

Har under hela denna tiden insett vilka underbara vänner jag har! Ni har funnit där hela tiden och ja har vetat att jag kan ringa när som helst om klockan så är 4 på morgonen så vet jag att ni finns där! Jag älskar hur mycket som helst och hade inte klarat det här utan er. Då vet jag inte hur jag hade mått idag. Inte nått vidare i alla fall. Den saken är klar. Men ni är luften under mina vingar och jag vet att ni tar emot mig när jag faller. Jag hoppas bara att ni vet att ja skulle göra det för er med! Allt ni gör för mig lovar jag att jag gör för er! Vet inte hur annars jag kan tacka er! Älskar er så mycket!