Mitt så kallade liv!

Det är för att ja inte har det där. Ja har inte tryggheten. Ja har inte gänget. Ja har inte kompisarna som ja har kännt sen ja va liten runt hörnet. Hon bor bortom havet... Ja har inte vänner som kommer springandes när ja gråter där. Ja söker det överallt. Ja söker det fotfästet ja förlorade för två år sedan. Men jag vet inte var jag ska leta och hur ja ska veta att ja hittat det. Så jag söker det i allt. Och när något går förlorat rasar även en bit av min mark. Nu rasade nästan hela. Nu står jag åter igen och balanaserar på en aldeles förliten bit. Jag kan inte åka hem igen, för där finns det ingen mark för mina fötter. Ja kan inte åka till Strömstad igen för där finns det inte heller. Ja kan inte göra så mycket annat än att stanna kvar. Jag är lika vilsen här som jag är hemma i mitt barndomshem. Du var min tryggjet och fasta punkt. Hur ska ja klara mig med den 50 mil bort? Därför måste jag vara kvar här. För att bygga min egna grun. En stark och stabil. En som är byggd av mig och bara mig. Ja måste lära mig det. Jag måste lära mig att stå på egna ben. Ja har inte gjort det på snart två år.
Det är dags nu.