Mitt så kallade liv!

Ja säger inget, gör inget. Men ja tänker så mycket, inbillar mig så mycket, vill så mycket. Men ja vet att så länge ja är tyst kommer inget att hända. Så länge ja inte visar vad ja vill eller säger vad ja vill så får ja gott sitta här, sitta här å bara drömma. Varför sa ja sådär? Varför sa ja mer eller mindre nej? Varför? De va ju inte vad ja ville. Ja ville säga ja. Massor med ja. Vill, vill, vill, vill ha dig. Nu väntar ja bara på att du snart vet de oxå... å att de inte dröjer för lång tid tills de händer och att de då inte är för sent... Kanske är de redan försent. Ibland tror ja de men så får ja ibland ett hopp som säger att nej de är inte för sent. De blir och är aldrig för sent. Men ju fortare man får fram de man vill desstu fortare får man njuta av de. Så de är väll bara för mig att ta mig i kragen å sluta drömma...