18 januari
19.41
Den konstiga känslan som ja skrev om häromdagen, den fanns där av en anledning. De som ja befarade stämde.
Igår kväll så kunde verken ja eller Gabriel sova och vi började prata lite i sängen. Han fråga mig va ja tänkte på och som vanligt så tänker ja på allt och på hur han känner för mig. Vi pratade vidare och ju mer han sa desto räddare blev ja. Ja insåg ganska så snabbt var samtalet ledde. Han fråga hur mycket ja tyckte om honom och ja sa mycket och han sa då att han trodde att ja tyckte om honom mer än han tycker om mig. Då blev ja riktigt narvös. Vi pratade om hur allt hade gått så fort och när vi träffades så var vi båda två i väldigt behov av sällskap och vi va båda ganska så ensamma. Han sa att han inte hade fått som känslorna som han hade hoppats på att han skulle få. De slutade med att vi gemensamt (så tolka ja de i alla fall) bestämde att ja skulle bo kvar men bara som en vän. Vi är inte längre tillsammans och de känns så himla mycket jobbigare än va ja trodde. För även om mycket kommer att vara som de har varit så är de ändå så mycket som kommer att ändras. De är inte bara inga pussar och inget sex. De är hela den här grejen med att umgås med honom. Han kommer inte att dra med mig överallt, ja kommer bli tvungen att bli mera frigående lixom och de känns som att ja kommer att sakna hans sällskap. Bara idag när ja va med Elin och Mee i Nordby så saknade ja honom så mycket för senast igår var vi där tillsammans och ja va så glad då. Höll honom i handen, en mycket bra hand för övrigt, och allt va så bra. Men han är ju inte död. Ja kan ju fortfarande krama på honom och prata med honom. Vi bor ju ändå i samma lägenhet och sover i samma säng. Ja längtar tills han kommer hem idag. Då ska vi prata om hur de har känts idag och förmodligen så kommer ja väll gråta me men de hör väll till. Vad vet ja… Men ja är ändå glad att han prata med mig. Ja känner mig inte helt överkörd som ja gjorde av Jonas. Gabriel är faktiskt en bra person att bli dumpad av. Han är bra på de, på att göra de så smärt fritt som han bara kan. Ja tycker om Gabriel.
20.39
Gabriel kommer hem om en knapp timma och ja mitt jävla nöt är nervös… Ja vet inte vad de är som gör de men ja har fjärilar i magen. Som att träffa någon som man inte träffat på jätte länge. Ja vet lixom inte hur ja ska vara och va ja ska göra… å va ska ja säga? Men detta är ju knäppt. Igår kväll va de lite samma sak, ja ville inte somna för ja viste inte hur de skulle bli på morgonen. Men helst så skulle ja ju bara vilja vakna och att allt var en dröm och att allt är underbart och utan problem. Men problem? Är det verkligen de det är? Kanske är de lika bra så här? De vill ja inte att de ska vara… Ja vill att de ska vara lätt, mysigt, enkelt… bara så där bra som de är när de är perfekt. Men ja lever kvar på hoppet och de blir som de är meningen att de ska bli.