Tankar...
Hur kommer det sig att ibland så leker liver med dig och allt blir precis som du har tänkte. Men så kommer den tiden ibland när ingenting längre är vad det borde vara. Är det då du som har gjort fel eller va det bara ödet som inte ville som du? Det är en konstig fråga kanske men det känns som att man ställer sig den ofta, i alla fall jag. Det är som när man har alkohol i kroppen så blir allt så himla mycket lättare men så försvinner en och allt blir mycket mera komplicerat och man kan inte alls längre göra som man känner för. Är de så det alltid är i livet? Att vi ibland är påverkade av något och allt känns så lätt men så försvinner det och allt blir mycket jobbigare. Om det nu är så, så chansar jag på att kärleken har nått med det hela att göra. När man är kär är man lyckligare än någonsin annars och allt känns bara så underbart och det finns inget hemskt. Men så försvinner kärleken och allt bara faller ihop och blir jobbigt. Men om man nu inte alltid kan leva på kärlekens mjuka små moln hur gör man då? Hur vågar man göra allt och hur är man ständigt glad om man inte är kär? Vad finns det annars för fantastiskt känslomässigt rus som gör dig så lugn och glad. Jag kan i alla fall inte komma på något. Innebär det då att vi inte kan leva ett lyckligt och lätt liv utan någon form av kärlek? Kärleken måste ju inte vara mellan en man och en kvinna som lever sina liv ihop. Det kan ju lika gärna vara mellan två vänner eller kärleken till sina barn eller föräldrar. Men bäst är nog ändå kärleken från sin själsfrände. Är det den sanna kärleken? Eller finns bara sann kärlek i sagoböckerna? Kommer vi aldrig att få bli lika lyckliga som Törnrosa och Askungen? Är livet då värt att leva? Jag vet inte. Kanske, kanske inte. Vi får inte svaret serverat på ett silver fat. Vi måste leta efter det. Vägen till svaret är säkert både långt och knölig men när vi väl finner svaret och kanske kärleken så ser vi att det var värt resan. Ingen resa kan bli svår nog för att vi inte ska ta oss an den för att finna kärleken.