Mitt så kallade liv!

Varför varför varför? Vad kunde ja göra anorlunda... inte så himmla mycket är ja rädd för. Ja offrade allt för honom, jag satte mig själv åt sidan, ändå så dög det inte.. Eller var det kanske som han sa att han helt enkelt tappade bort sina känslor.. Hur som helst så vill ja ha en förklaring, lovade att inte höra av mig fören om 3 veckor. Det kommer bli det absolut jobbigaste av allt. För ja vill inget hellre än att bara åka till honom prata med honom och lösa det. Jag är så himmla villig att ändra mig själv ännu mera offra mig ännu mera. Om han denna gången kan ge min lite gensvar. Är en godnatt puss mycket att begära. Är det mycket att begära att få vara med när han träffar sina kompisar? Är det mycket att begära att han ska vilja krama mig? Är det för mycket att begära att han ska fråga hur ja mår? Är det inte några saker som andra tar för givet som ja får be om. Kanske var det bra det som hände, kanske passar vi inte ihop, kanske kan Jonas inte se vad ja behöver och ge mig det. Kanske det aldrig hade hållt i längden i alla fall. Men ändå så vill ja så himmla gärna. För dom fåtal gånger som han var den pojken som jag är så fruktansvärt kär i och som jag älskar så mycket är det värt att offra mitt liv för dom gångerna? Just nu känns det så. Ska det bli vi9 igen så måste saker ändra sig och det hoppas ja i så fall att han ska förstå. Men efter 6 månader så känns det så jobbigt att det bara tar slut utan någon knapp anledning....

Något som känns jobbigt det är att han vet att ja mår så himmla dåligt nu. Min älskade  hund blev avlivad i onsdags kväll och ja har mått väldigt dåligt över huvud taget de senaste veckorna. Varför kunde han inte vänta tills ja mådde bättre.. Varför ryckte han undan den sissta fasta marken under mina fötter?

Varför blev detta den värsta sommaren i mitt liv?