Lördag...igen...
Igår morses på jobbet så funderade ja på en sak, är killar blinda, korkade eller bara jävligt dumma?! Hur kan dom inte märka när dom kanske borde vara lite extra trevliga istället för att bara skrika!? Blir så trött...
Om du har en kopp, varje gång nån säger nått elakt eller dumt eller skriket så fylls den på lite lite, så efter ett tag så blir den där koppen rätt så full, till slut är de så mycket i den att man kan se yt spänningen. Då krävs det bara ett litet litet ord för att den där sista avgörande droppen ska orsaka översvämming och de vill inte sluta droppa från dina kinder...
Så när de bara rinner och rinner och allt bara känns mer hopplöst än någonsin tidigare. När klumpen i magen inte vill försvinna. När man går bort för att man inte orkar med. När man sitter där ihopkurad ute i regnet och bara gråter för sig själv. Då när en vilt främmande människa kommer fram, lägger armen runt en och frågar hur man mår. Det är då man kan se ett hopp om mänskligheten. Man mår inte så bra men man säger att jo de blir väll bättre. För man vet att det blir de... för det är ju vad alla säger...
Men kanske blir den där koppen ibland överfull fortare när man känner sig skör och att det då rinner fler tårar än annars...
Trodde inte att de skulle vara så jobbigt. Hade intalat mig själv först att de va helt lugnt. En massa pepp talk innan hade gjort mig stark och modig som ett lejon! Men ju närmare dörren ja kom, destu mer smög den där känslan i magen fram. Ja försökte så mycket men de var så svårt. Visste ju vad ja ville samtidigt som ja kanske inte ville. Ja visste ju att det inte skulle kännas bättre i magen i nästa dag då...
Men så glömde ja blunda. Å de högg. Lejonet i mig sa att ja var starkare än så. Att jag kan själv. Ja kämpade tappert i striden mot mig själv...
Men sen gick det inte mer. Ja var tvungen, de ja hade lovat mig själv att inte göra gick inte längre att stå emot.
Det droppade från dina kinder samtidigt som de droppa från mitt hjärta...
